AVVITTRINGEN


Gustav Vasa

Redan mot slutet av medeltiden hävdade kronan (staten) äganderätten över de norrländska skogarna. Detta blev än mer uttalat under Gustav Vasas tid. I ett kungligt brev den 20 september 1542, fastslogs: ”Sådana ägor som obebyggda ligga, höra Gud, Oss och Kronan till och ingen annan". Områdena skulle användas till nybyggesverksamhet och utvecklingen av järnhanteringen. Den redan befintliga befolkningen fick vackert hålla sig till det som de behövde. Inga extravaganser därutöver fick förekomma ("Därmed rätten ock packen ni eder efter"...).

Avvittringen

De stora norrländska ödemarkerna betraktades länge som ingen mans land, där den som ville kunde slå sig ner utan att i praktiken vålla olägenhet för andra. Sitt näringsfång kunde man bedriva mycket extensivt, det vill säga jaga och fiska, låta djuren beta samt bedriva slåtter många mil åt alla håll från boplatsen. ("I Norrland hafva vi ett nytt Indien...." - Axel Oxenstierna.)

Under 1600- och 1700-talen blev skogstillgången med kolved för liten för att försörja den ökande järnhanteringen i Bergslagen. Nyetableringar av bruk styrdes därför norrut till mer skogrika områden. Bland annat längs de norrländska kustområdena etablerades en mängd hyttor och bruk som fick malm och tackjärn sjövägen från Mellansverige. Till en början fanns ingen brist på kol och från centralt håll hoppades man och försökte även styra så att järnhanteringen fortsatte att utvecklas norrut längs kusten. Ganska snart klagade man dock från järnhanteringen över konkurrensen om skogen, främst från trävaruhanteringen och allmogens svedjebruk. Kronan fick upprepade gånger ta itu med detta för att lokalt lösa kolbehovet för den gynnade järnhanteringen

Några avvittringsstadgor

1683 års förordning

År 1682 sände Bergskollegiet, ett vid den tiden inflytelserikt verk, en anmodan till guvernören i Västernorrland att låta avskilja de norrländska allmänningsmarkerna från byaskogarna. På så sätt skulle man få kontroll över hur mycket och var skogen fanns som kronan kunde disponera för skogsanslag åt järnbruken. Denna förordning blev grunden för avvittringen i Värmland, Gästrikland, Hälsingland, Jämtland och Medelpad.

1734 års bestämmelser

På 1730-talet var det dags att se över regelverket. Då tillkom en skogsförordning som dock ej skiljde sig nämnvärt från 1683 års förordning. Fortfarande var det järnhanteringens behov som styrde.

1780 års bestämmelser

Det första avvittringsarbetet syftade endast till att bestämma gränserna mellan kronans mark och enskild mark. Man gick inte i detalj in på enskild mark och drog upp gränser mellan enskilda privata markägare.

I stadgan för Västerbotten 1780 (och en liknande för Jämtland som ersatte resolutionen från 1752) tillkom tanken om att avvittringen även skulle bilda underlag för en ny form av skattläggning.

I skattläggningsinstruktionen för Västerbotten 1773, hade man bestämt arealen för ett hemman till 300 tunnland exklusive impediment om hemmanet bara behövde husbehovsskog, men 800 tunnland om jordbruksmarken var svag och hemmanet därför behövde skog till försäljning. Med hänsyn till jorbrukets svaga ställning i norra Sverige ökade man ut tilldelade arealer från 300 a´800 tunnland till 700 a´ 1400, allt exklusive impediment. Man kan förmoda att denna stadga var tämligen otymplig och gav uppphov till mycket huvudbry för förrättningspersonalen.

Här ser man tydliga tecken på att de styrande i Stockholm saknade insikter i levnadsvillkoren för de bosatta i övre norrland som för att överleva tvingades till att bedriva näringsfångst över mycket stora områden. Att leva på åkermarker av motsvarande storlek som de mellansvenska var helt enkelt inte möjligt. Om denna okunskap vittnar t.ex. bestämmelsen om att ett hemman inte borde ha ägor längre än 2,5 km från gården.

Andra exempel på den svaga verklighetsuppfattningen var den ovannämnda utökningen av tilldelade skogsarealer. För bonden betydde arealerna för mulbete och slåtterängar allt. Detta hade man kunnat åstadkomma utan att öka skogsarealerna om man ruckat lite på principerna om den sammanhängande ägofiguren. I praktiken innebar detta följande: När bonden pekat ut alla arealer han ansåg sig behöva till bete och slåtter drog man helt sonika en fyrkant runt området.

Eftersom de sistnämnda marktyperna låg spridda här och där i terrängen, innebar det att mycket stora sjok av skog kom att tillfalla de nybildade fastigheterna. Resultatet blev ofta att andelen betesmark och slåtteräng ändå blev för liten för bondens behov medan skogsarealen blev mångdubbelt större än de behov som förelåg.

Förvirringen fortsatte i och med att då bonden klagade över att han fortfarande hade för lite betes- och slåttermark, gavs han tillstånd att nyttja sådan på den nyligen avvittrade kronomarken. Följden blev att alla var missnöjda med sin lott. Bonden hade för lite mark som han kunde nyttja. Kronan å sin sida tvingades fortfarande upplåta sin mark för att bönderna skulle överleva och hade samtidigt frånhänt sig skogstillgångar som kunnat användas till kolonisering , industrialisering, m.m.

Vi kan lägga 1780 års stadga till handlingarna som en ovanligt misslyckad författning. Effekterna av denna dyker dock upp 100 år senare när den tidigare (för bonden) värdelösa skogen fått ett mycket högt värde som den spirande skogsindustrin behövde.

1824 års stadga

1824 var det dags för en ny avvittringsstadga som kom att gälla Västernorrland, Västerbotten och Norrbotten. I denna stadga påtalades kolonisationen som det viktigaste syftet ännu tydligare. 1832 fastställdes att denna stadga skulle tillämpas för de fortsatta avvittringen i Gävleborgs län, där arbetena helt avstannat i och med att bruken 130 år tidigare fått sina rekognitionsskogar.

Arealtildelningen i den nya stadgan sattes till 700-2500 tunnland, i Hälsingland kunde detta utökas till maximalt 3000 tunnland exklusive impediment. Arbetena avslutades, i Gävleborg 1865 och i Västernorrland 1869.

Skiftesformer

Storskifte

Storskiftet inspirerades av en jorddelningsreform i England. Reformen inleddes av riksdagen i lantmäteristadgan 1749, senare i förordning från 1757, då skiftesvitsord infördes (dvs. skifte skulle genomföras om en markägare i byn begärde detta). Storskiftet medförde en omskiftning av åker och äng till färre, större tegar. Målet som uppsattes 1762 - högst fyra skiften i åker och lika många i äng per gård - nåddes inte alltid ens vid förnyade storskiften. Från 1783 kunde enskild gård begära fullständig separation och utflyttning från byn, ett förebud till enskiftet 1803. Sådan utskiftning föregicks av ägogradering, med vägning av yta mot jordens godhet.

Enskifte

Enskifte benämns det skiftessystem för jord som började genomföras i Sverige i slutet av 1700-talet och början av 1800-talet. Det innebar att man försökte sammanföra varje gårds jordegendomar till en enda enhet, ett enda skifte. Redan i slutet av 1700-talet hade Rutger Macklean på Svaneholms slott i Skåne beslutat och trots hårt motstånd från bönderna genomfört storskiftet på sitt gods.

Enligt regeln: en bondgård på varje skifte, medförde enskiftet att de gamla byarna blev uppsplittrade. Bönderna fick i många fall bygga nya gårdar inom de nya skiftenas gränser. Då skiftesreformen visade att produktiviteten ökade, utfärdades 1807 en förordning om enskiftets genomförande i hela riket, med undantag för Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands och Västerbottens län samt Finland. Då storskifte och enskifte praktiserades parallellt i landet uppstod svårigheter att konsekvent genomföra enskiftesreformen. År 1827 utfärdades därför en stadga om laga skifte. För senare modernisering med täckdikning, mekanisering etc. blev enskiftet en viktig förutsättning.

Laga skifte

Laga skifte, benämning på det skiftessystem för jord som infördes genom 1827 års skiftesstadga. Målsättningen med denna skiftesstadga var i viss mån densamma som hade varit gällande för enskiftesreformen, som började genomföras i Sverige i slutet av 1700-talet och början av 1800-talet; man ville lägga samman jordägarnas ägor i så få skiften som möjligt. Varje delägare i en by kunde enligt 1827 års skiftesstadga påfordra skifte, och skifte kunde företas av jord som hörde till by eller hemman vari två eller flera ägde del. I princip skulle skiftet omfatta all mark. Vid skiftesförrättningen skulle en ägogradering äga rum för att åstadkomma en rättvis fördelning av jorden.

Den jordägare som vid skiftesförrättningen tilldelades sämre jord kunde kompenseras genom att få en större areal. Tvistemål rörande skiftena skulle i första instans handläggas av en nyinrättad domstol, ägodelningsrätten, och i andra och sista instans av Högsta domstolen. Utflyttningstvånget, dvs. böndernas skyldighet att flytta ut från byarna och bosätta sig på de nya skiftena, som införts med enskiftet, skulle enligt 1827 års stadga bestå.

Även om en del ändringar vidtogs under årens lopp i 1827 års skiftesstadga och en ny skiftesstadga utfärdades 1866 förblev principerna från 1827 års stadga gällande till 1928. Resultatet av denna skiftesreform blev att laga skifte genomfördes i så gott som hela landet. Den 1 januari 1928 ersattes 1866 års skiftesstadga av 1926 års jorddelningslag som gällde till år 1972 då nuvarande fastighetsbildningslage trädde i kraft. Med den lagen avskaffades begreppet laga skifte i svensk fastighetsrätt

Källa: Skogssverige

Gustav Vasa 1496-1560
Gustav Vasa